﻿Vi hade framför oss en gammal
utsliten och illa medfaren arbetsträl.
Gestalten hade en gång varit reslig
och kraftig, nu var den böjd, ut-
märglad och orkeslös. Hjässan var
kal, håret omkring den gråsprängt.
Pannan var rynkad, kinderna in-
sjunkna, ögonen glimmade matt i
sina djupa hålor. Hela skelettet var
avmagrat och de av arbete valkiga
och knotiga händerna hängde tunga
vid de långa, kraftlösa armarna.
Hela typen bar ett gripande och
slående vittne om arbetsträlen som
givet samhället hela sin kraft och
must, och som i ersättning nu stod
fattig, övergiven och halvt döende.
Samtidigt bar. den matta, men ärliga
blicken vittnesbörd om strävsam
redlighet, förenad med bitter smärta.